Kämpar för rätten till personlig assistans
Torvald Wikström, före detta rallyförare och välkänd Hörbyprofil, har hamnat i kläm mellan kommunen och Försäkringskassan. Han är delvis förlamad efter en stroke för sju år sedan, och är i stort behov av personlig assistans. Men myndigheterna bollar ärendet mellan varandra, och beskeden uteblir.
– Vi känner oss maktlösa, säger dottern Annika Wikström.
Fotografier på rallybilar pryder väggarna i lägenheten. På några av bilderna sitter Torvald Wikström bakom ratten. På andra är han kartläsare.
Det var så livet såg ut för Torvald innan han blev sjuk. Vardagen var fylld av aktiviteter. Han arbetade som data- och teletekniker och hade alltid mycket att stå i på jobbet. Fritiden ägnade han åt familjen och huset hemma i Satserup, och att köra rally för SMK Hörby. Han var även omtyckt ungdomsledare i IK Lågan.
Men den 3 maj 2007 förändrades allt över en natt. Annika Wikström minns det som om det vore i går.
– Pappa hade hämtat mig på skolan. Han sade att han hade huvudvärk. På morgonen, dagen därpå, blev han yr och trillade på väg till toaletten. Han hade svårt att röra sig och man märkte hur talet tunnades ut, säger hon.
Annika ringde efter en ambulans, och Torvald kördes i ilfart till sjukhuset i Lund. Där konstaterades att han hade fått en stroke. Han hade tappat talförmågan och var halvt förlamad. Under sjukhusvistelsen fick han dessutom en hjärnblödning och nya komplikationer tillstötte. Livet hade tagit en oväntad och dramatisk vändning för hela familjen.
Idag bor Torvald i en handikappanpassad lägenhet i centrala Hörby, och kämpar för att komma tillbaka till en så normal tillvaro som möjligt. Han är fortfarande halvsidesförlamad och sitter i rullstol. Talet har inte återvänt, men han försöker göra sig förstådd genom att peka och säga enstaka ord.
– Pappa är fullt medveten om vad som händer och sägs, och nickar och följer med i samtalen. Men han kan inte prata. Man får ställa ja- och nejfrågor, och bena ut vad han vill ha sagt genom att fråga sig fram. Det är jobbigt att se honom så passiv. Han som var så otroligt aktiv innan. Han har det fortfarande i sig, men han får inte ut det, säger Annika.
Inte nog med att Torvald fortfarande lider av sviterna efter stroken, han har dessutom hamnat i kläm mellan socialförvaltningen i Hörby kommun och Försäkringskassan. I 1,5 år har gode mannen Lars-Åke Nilsson och Torvalds anhöriga kämpat för att han ska få en personlig assistent som kan ge kvalificerad hjälp i olika situationer.
Men beskeden från myndigheterna dröjer. Utredningarna staplas på hög utan att något händer.
– Det är frustrerande. Vi är på samma punkt som där vi började för ett och ett halvt år sedan. Det verkar vara ett systemfel, och det värsta av allt är att pappa sitter i kläm på grund av att myndigheterna inte gör något och att svaren uteblir, säger Annika.
Hon och övriga i familjen är förtvivlade över att Torvald inte får den hjälp de anser att han har rätt till. Hon berättar att Försäkringskassan först gav klartecken till 80 timmars personlig assistans i veckan, motsvarande två heltidstjänster.
Efter ett halvårs utredning lät det annorlunda. Då påstods det att behovet av personlig assistans var under 20 timmar i veckan. Därmed gick betalningsansvaret över till kommunen. Brytpunkten ligger på just 20 timmar.
– Och när Hörby kommun var klar med sin utredning avslogs vår begäran. Pappa fick ingen personlig assistans alls, suckar Annika.
Gode mannen Lars-Åke Nilsson tog tag i saken på nytt och överklagade beslutet. Nya utredningar följde. Och då visade det sig plötsligt att Thorvald har rätt till personlig assistans trots allt. Men kommunen anser att behovet ligger på 21 timmar i veckan.
Därmed faller ansvaret för åtgärderna – med en timmes marginal – på Försäkringskassan. Och nu måste nya utredningar göras – igen.
Myndigheternas beslutsvånda drabbar den enskilde på ett oacceptabelt vis, anser Annika.
– Man känner sig helt maktlös. Våra liv fortsätter, men hans stannar upp. Hur kan de få hålla på och bolla med handikappades människors liv och vardag så här?
Annika tittar till sin pappa dagligen. Hennes bröder hjälper också till så ofta de kan.
– Hemtjänsten kommer hit 3-4 gånger varje dag, vilket fungerar bra. Men det är svårt för dem att förstå vad pappa vill. Det krävs att det är samma person som har kontakt med honom hela tiden för att förstå hans sätt att uttrycka sig, säger hon.
Ulrika Walter, personligt ombud i Hörby kommun, har också engagerat sig i fallet.
Hon bekräftar bilden som Annika redogör för om myndigheternas långbänk och att det har varit svårt att få några besked.
– Handläggningstiden har varit, och är väldigt lång, anser Ulrika Walter.